Livet i Sköndal- vår oas i storstaden.

Just nu känner jag mig som världens sämsta mamma och människa. Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt. Jag har två helt underbara barn och en fantastisk sambo. Men jag orkar inte. Jag får dåligt samvete för att jag klagar, men jag måste just nu. Vi tror att Amanda reagerar på Moa och hennes ankomst i familjen nu. Hon är helt fruktansvärd just nu. Jag blir irriterad och arg på henne och då blir Amanda ledsen. Så blir jag ledsen och gråter. Jag får ont i magen för jag inte kan hantera henne och möta henne på det sätt jag vill göra egentligen. Jag vill ju inte tjata och vara arg. Men det går bara inte, att inte tjata. Hon lever i nån form av bubbla och bara stänger ute. Allt jag ber om ifrågasätts och så gör hon ändå inte som jag säger. Jag känner mig totalt värdelös och så fruktansvärt ledsen för att jag inte är den mamman jag så gärna vill vara. Det är säker bara en övergående fas allt med Amanda, men just nu känns det inte så. Moa är nöjd så länge hon blir buren eller ligger vid bröstet. Är hon vaken kan hon inte ligga själv mer än 10 minuter. Jag hinner inte göra någonting här hemma! Jag vill städa och hålla det fint, men det ser ut som Jerusalems förstörelse för jämnan här hemma. Hela min kropp värker och jag känner mig som en jävla kärring. Jag låter som en också känner jag. En bitter jävla kärring som bara klagar trots att jag fått de vackraste barnen i världen och den mest perfekte mannen. Jag vill bara ha lite tid. Ge mig några månader så kanske jag ordnar upp det här och vänder allt negativt till något positivt.