Livet i Sköndal- vår oas i storstaden.

Idag fick jag inte med mig Amanda hem från förskolan. Hennes kompis Aline och mamma tog Amanda till centrum och köpte glass och sen hem till dem för att leka. Det känns konstigt. Väldigt konstigt. Att hon är så stor att hon leker med kompisar, utan att jag är med. Min lilla älskade flicka börjar bli så stor! Det är nästan läskigt hur fort tiden går. Självklart är jag jätteglad att hon har kompisar som hon kan leka med och vill och vågar göra det utan att jag är med. Det är väldigt roligt att se att hon fungerar så bra i sociala miljöer och kan knyta an till nya människor. Det är bra för hennes utveckling till en egen, social varelse. Men det går så fort.. Snart börjar hon väl sova borta, gå på disco och skaffar sin första pojkvän... Herrejösses, back bandet!

Mammas lilla livsnjutare! Moa är så lik Amanda på många sätt, men samtidigt så olik. Det är häftigt att se deras likheter och olikheter redan nu. Det ska verkligen bli spännande att se hur Moa utvecklas och om de blir lika. Moa ligger just nu på en stor soffkudde och sover. Hon vill ligga "trångt" och omhuldat när hon sover. Det är väl från magen antar jag.  Nu ska vi kanske komma igång med den här dagen så småningom..

Jag pratade med farmor i telefon nyss. Om väder, vind, kolik och en massa annat. Hon avslutar samtalet med att säga att hon ska åka upp till graven där farfar ligger och tända lyktor och lägga ut granris. Jag säger att hon ska hälsa farfar från oss. "Han har nog varit uppe och tittat på lilla Moa redan" säger hon. Då brast det och jag blev så ledsen. Ledsen för att jag saknar min farfar så det gör ont emellanåt, ledsen för att han gick bort innan han fick barnbarnsbarn. Ledsen för att jag vet att han är borta och aldrig mer kommer komma tillbaka. Jag tänker på alla minnen från honom och inser hur mycket jag älskar farfar. Sist vi var hos farmor satt Amanda vid farfars piano och klinkade. Då fick jag en klump i halsen.. Jag hörde i mitt huvud hur farfar satt vid pianot och spelade. Jag nästan såg honom sitta där. Och det gör så ont att han är borta. Men samtidigt så är jag så glad att jag fick ha honom i mitt liv så pass länge som jag ändå fick. Nu är det dags att torka tårarna och fortsätta med den här dagen.

Hej jag heter Moa och jag är släkt med en hamster. ;-).  Älskar den här bilden, hon är så sjukt söt och rund!

Så här ser jag ut just nu. Det är 2 veckor och 5 dagar sedan Moa föddes. Jag försöker äta mindre kolhydrater än vanligt och mindre socker. Jag hoppas på att gå ner ca 7 kilo till, förutom de jag gått ner nu. Nu längtar jag efter den vackra hösten så jag kan gå ut med vagnen och ta härliga promenader i vårt fina Sköndal. Hitills har det inte varit så motiverande att ta sig ut och gå när det blåser halv storm och är grått. Men i veckan ska jag försöka gå en längre vända minst 3 dagar. Sen är det väl bara hålla tummarna att kroppen är med mig och vill fortsätta gå ner i vikt. Det skulle jag gilla!  Nu är det snart dags att ta med sig lilla M in i sängen och sova. God natt!

Under graviditeten med Moa gick jag upp 12 kilo. Nu har jag gått ner 14.5 kilo! Jag är nöjd med utvecklingen!

Det är inte lätt att vara 2 veckor.. man blir trött av det mesta. Som att ligga i mammas knä och titta på fönstret. Ansträngande som sjutton! Jag är också vråltrött idag. Moa sov på mig nästan hela natten. Jag la henne i hennes egen säng på kvällen. Där sov hon i två timmar, men sen vaknade hon och ville äta. Sen var det kört.. Inte ens sova bredvid mig fungerade. Så då var det bara lägga upp henne bröst mot bröst. Och där sov hon i fem timmar.. Är liiite stel i kroppen nu. Vi ska nog gå och sova snart igen!

Amma.. Jag gör inte så mycket annat känns det som. Har en unge hängandes vid tutten vad jag än gör. Igår satt jag på golvet och sorterade tvätt och ammade, jag läste godnattsaga för Amanda och ammade samtidigt, jag lagade mat och ammade samtidigt i onsdags. Snart lär hon sig väl att hänga fast sig själv vid mig och äta, som en liten apa. Hon vill ha så mycket närhet och ibland hjälper inte ens sjalen. Då är det bara att släng fram tutten så hon blir nöjd. Jag hoppas hon kan vänja sig vid nappen, så jag slipper agera napp så fort Moas snuttbehov gör sig påmint. För det är ofta. Väääldigt ofta emellanåt. Men nu ligger hon relativt nöjd bredvid mig i soffan. Hon är underbar min lilla tjej. Precis som sin storasyster. De är båda väldigt krävande, men helt fatastiska!

Man blir ju knäpp av att ha två barn och amma.. Jag är så förvirrad just nu.. Höll på att glömma jackan i dag när vi var på sös, glömde sätta på Moa en blöja innan jag knäppte hennes body osv. Nu på kvällen har jag legat i soffan och löst korsord. Frågan i den lilla rutan löd "land i afrika". Min spontana tanke var "antilop". Antilop? Vafan? Det är väl inget land! Jag känner mig verkligen snurrig! Finns det nåt som heter amningsdemens så lider jag nog av det. Jag förstår inte hur det ska gå när Johan går tillbaka till jobbet på tisdag. Hur ska jag överhuvud taget komma iväg på morgonen? Amanda är fortfarande ganska trotsig, speciellt då hon är trött. Och Moa med hennes onda mage och skrik. Herrejösses.. Det återstår att se om vi kommer i väg alls till förskolan den kommande veckan. Önska mig lycka till i all min förvirring.