Livet i Sköndal- vår oas i storstaden.

Jag är så otroligt klad för att jag har de vänner jag har. Mina närmsta vänner, de finns det inte många exemplar av. Vissa har jag känt mer än halva mitt liv, andra är "nyare". Men det kvittar, de är mina fantastiska vänner som jag känner att jag kan delge allt. Vad sjutton skulle man göra utan sina vänner? Jag minns såväl i lågstadiet. Första gången man delade ett "kompishjärta", den känslan av att ha någon, en bästis. Min första bästis hette Erica och gick i min parallelklass. Den magiska lilla sekund det tog att bryta hjärtat i två och sedan hänga det runt halsen. Efter det var det vi. Bara vi och ingen annan. Man var med varandra varje rast, efter skolan och på helgerna. Självklart hade jag ju andra vänner, men med dem umgicks man med i andra hand på något sätt. De fick bli standins för bästisen med stort B. Och det där med bästis, hmm, ja, det kunde ju förändras ganska snabbt. Men Erica var den jag delade mitt första kompishjärta med och detta skedde på Vulkanen, som var vårt fritids. Jag minns det än, med värme i hjärtat och ett leende på läpparna. 
Efter några månader hade man en ny bästis, då hette hon Emma, sen Sanna, sen Sofie.. Ja och så gick det vidare. Men det viktiga var att man HADE en bästis. Man kunde lixom inte bara ha ett gäng kompisar, som alla var lika bra. Man var tvungen att ha just EN bästis, och sen ett gäng kompisar. En bästis att fnittra med, att snoka i någon storerbrorsas garderob, någon att skriva kärlekslistor och sötlistor med, någon att byta Barbiekläder med och någon att bara vara med. Det var en fantastisk tid, som sedan länge är svunnen.  

Och Johan, som stått vid min sida i dryga åtta år, måste jag räkna till en av mina allra bästa vänner. Med honom kan jag skratta, gråta, prata eller vara tyst. Det känns ju en aning klyschigt att säga, men han är faktiskt min själsfrände.