Livet i Sköndal- vår oas i storstaden.

Oj, var ska jag börja? Mest skriver jag väl för min egen del, för att titta tillbaka på när minnet börjar svika. Hur som helst, det här är vår förlossningsberättelse.

Det började som en helt vanlig dag. Det var måndag, en dag innan beräknad förlossning, alltså den 20/9 2010. Nina och Caroline skulle komma hit på dagen och luncha med mig. Vi handlar, äter och fikar och så småningom åker de hem. Jag hämtar Amanda på förskolan vid 15 som vanligt och vi är i parken ett litet tag. Parken ligger precis vid förskolan så det är nära både hem och till förskolan. En av pedagogerna frågar hur jag mår och om det har börjat kännas något. "Nja, lite mensvärk bara" svarar jag. Väl hemma börjar jag laga mat och jag känner att värken börjar tillta lite. Då tänds ett litet litet hopp inom mig. Kanske att det faktiskt sätter igång nu. Men jag vågar ju inte hoppas, så jag ignorerar känslan och fortsätter med maten. När Johan kommer hem vid 17.30 tiden säger jag till honom "Jag vill inte verka för optimistisk, men det kan vara så att förlossningen kommer starta".
Timmarna går och värkarna börjar tillta en aning i styrka. Johan pratar med sin mamma som förbereder sig för att komma hit, om det nu skulle vara så att det faktiskt startar. När klockan är runt 22 på kvällen ber jag honom att ringa till henne så hon är startklar. Det blir nog bebis ändå i dag!
Vid 23.30 börjar vi klocka värkarna på varktimer.se. Då är det runt 7 minuter mellan värkarna och de håller i sig i knapppt 1 minut. Jag ringer in till förlossningen, bara för att se till att de har plats. De ber mig avvakta hemma, vilket jag absolut tänker göra! Så kul är det inte att ligga på sjukhus.. Vid 01.30 sitter vi i bilen på väg till SÖS. Då har värkarna tilltagit ordentligt och jag har sjukt ont. De kommer med täta intervaller, ca 2 minuter i mellan. I bilen blir det allt värre och det blir runt 1 minut mellan. "Herregud, GASA Johan" tänker jag, jag vill inte föda barn i bilen! När vi kommer till SÖS kan jag knappt gå och det tar flera minuter att bara ta sig från bilen, de 50 metrarna fram till dörren.
Väl inne får jag lägga mig med CTG direkt. Får lustgas nästan omgående. Jag tror inte riktigt jag förstår vad som händer, det har gått så fort! Vi skrevs in 01.43. Vi blir lämnade ensamma ett tag och jag ligger och andas lustgas för glatta livet. "SHIT", trycker på larmknappen i ren panik. Det trycker på ordentligt neråt nu, vad händer egentligen?
Barnmorskan verkar bli lite ställd. Får ett svar som liknar "Ja, nu har vi ingen läkare här, men jag är barnmorska och kan ju faktiskt kolla dig". Sagt och gjort, hon känner efter, hejsan hoppsan, här var det 9 cm öppet! Då är det väl bara sätta igång. Vi har hunnit vara på förlossningen drygt en timme vid det laget.
Jag börjar krysta för allt jag är värd. Allt från förlossningen med Amanda kommer tillbaka och jag minns exakt hur jävla ont det gör och ställer för mitt stilla sinne en fråga. "Varför gör jag det här igen, varför gör NÅGON det här mer än en gång?". Men det finns ingen återvändo, ungen ska ut och det är NU! Plopp säger det, efter ca 20 minuters arbete. Vårt andra mirakel är fött och det är jag som har gjort det! Känslan är obeskrivlig, jag kan inte förstå att vi har fått ett andra barn.
Den 21 september 2010 klockan 03.22 föds vår andra dotter. Hon kommer få namnet MOA. Hon var 48 cm lång och vägde 3910 gram när hon kom.

Just nu ligger hon i min famn och skriker. Det är underbart!